人は誰でも華やかな夢がある

Det var svårare än jag trodde att komma igång med skrivandet igen. Men imorgon är det en mycket speciell dag. För precis ett år sedan satte jag mig på tåget i Bennäs för att sedan påbörja min resa till Japan. Jag minns fortfarande hur jag satt och grät i en halvtimme efter att tåget lämnat plattformen, hur jag tvingade Ida, som jag skulle bo hos över natten, att hjälpa en stackars engelsman att hitta Omena Hotelli. Hur vi hade köpt fel minneskort till kameran och jag sprang i panik och köpte nya för 22 euro styck. Hur jag inte kunde sova de få timmarna innan jag skulle ta bussen till flyget. Hur jag kände panik blandat med sådan lycka då jag satt på nattbussen. Jag kommer ihåg så mycket från de 26 timmarna det tog för mig att komma till flygfältet i Osaka, det enda jag inte har något minne av är ombordstigningen på planet i Helsingfors. Klockan var iofs runt 5 på morgonen så det är nog inte så konstigt. På årsdagen för min försa resa till Japan skall vi imorgon ha avskedsfest f

Plötsligt händer det!  Nästan på årsdagen sedan jag begav mig mot Japan för första gången i mitt liv beslöt jag mig härom dagen för att äntligen ta upp bloggandet igen!  Sedan mitt sista inlägg har jag flyttat in i studentkorridor, mött en otroligt mängd trevliga människor, börjat jobba på Tallink Silja som check-in:are, skaffat en egen symaskin och gått med i Studentrådet på Orientaliska instutionen. För kampen om att få åka tillbaka till Japan fortskrider. Och ett gyllene tillfälle närmar sig... I stort sett kommer min blogg denhär gången genomsyras av min vardag, på jobbet och skolan, mina syprojekt och ett och annat fangirl-anfall (räkna med det!) men även de händelser som fortfarande icke blev skrivna från min Japan-vistelse i Kobe. Tack för visat intresse!