人は誰でも華やかな夢がある

Min resa började på Bennäs station. Såklart var mamma framme med kameran för att föreviga ett sådant ögonblick. Resan till Helsingfors var ovanligt händelselös. Ja, förutom bruden som satt och spelade på en ostämd gitarr och sjöng falsk hela vägen till Pasila. Den blick hon fick av alla i vagnen då hon återvände till sitt säte var inte nådig. Jag spenderade en utsökt kväll hos min vän Ida, åt vindruvor och drack te, för att sedan klockan 7 nästan morgon bege mig mot Vanda-flygfält. Flygresan mellan Helsingfors och Köpenhamn var också händelselös. I Köpenhamn satt jag och väntade i 4 timmar på att planet skulle lyfta. Inte denhär gången heller fick jag en japan brevid mig som jag skulle kunna bonda med. Nej, en tjej från Filippinerna på en sida och en svensk familj på andra. Sonen tjatade i över en timme när han skulle få börja spela spel på Entertainment systemet. Jag tänkte att dethär kommer bli en lång resa. Men efter att middagen serverats (vilken var över förväntan!) hittade

Okej. Uhm. Jo... En ny, större resväska blev inhandlad och fylld med allt jag kan behöva för ett år i Japan. Denhär gången fick jag t.o.m. nerpackat salmiakki, som anses vara världens äckligaste godis enligt japanerna och lite Mumin krääsä som innehar funktionen av souvenir till snälla lärare. Tanken på att i övermorgon befinner jag mig på ett plan till Japan har inte riktigt fastnat än. Den kanske gör det sedan då jag går på planet i Helsingfors. Troligen blir det inte förrän jag sätter min fot på japansk mark. Inatt var sista natten jag spenderade hemma i min lilla hemstad, även om jag många gånger sagt att jag är glad att jag inte bor här längre kommer det ändå alltid vara hemma. Det märkliga är ju, då man är på väg bort så ser man saker och ting med andra ögon. För att fira sista kvällen hemma vankades det festmåltid och vad är nu inte festligare än Korv-Görans, Jakobstads stolthet? Jag skulle ha fotat det berg av kebab som fyllde tallrikarna om det inte vore för att jag r