いらっしゃいませ ご主人様、お嬢様!

Jag vill fortsätta berätta om mina dagar från
Kobe men även vad som händer i dagsläget
och min kamp om att en vacker dag få återvända till Japan.


profile

祭りだー!!!
onsdag 29 maj 2013


Det finns mycket att skriva om saker som hänt under den senaste månaden, men i förrgår (läs: söndags) var en av de största händelserna för mig hittills sedan jag kom till Sendai.
Som jag nämnde tidigare har jag gått med i Tohoku Universitets Yosakoi dansteam.
Det finns nog en del som som inte vet vad Yosakoi är för något men de som läst mina tidigare inlägg kommer kanske ihåg att när jag studerade i Kobe uppträdde jag med en "japansk" dans tillsammans med de andra utbytisarna.

Då var vi runt 17 stycken. Zaccu Baran är över 150 medlemmar och i söndags begav vi 130 av oss till den närliggande prefekturen Iwate för vår första festival (de som började i april d.v.s) 
Det var tidig väckning, 6:00 skulle vi befinna oss på Sendai station där tre bussar skulle ta oss till Iwate. Flickorna hade blivit ombedda att fixa make-up och hår före avfärd så jag gick upp vid 4. Men då det kommer till Zaccu så kommer det inte på fråga att man skulle sova på bussen. Vi lekte lekar för att hålla energin uppe men med Zaccu är det inget problem!



När vi kom fram till Iwate samlades vi i en park för en sista genomgång.


Vi hade supertight schema så direkt efteråt begav vi oss till ett center där vi kunde lämna våra väskor. Eftersom vi kommer röra på oss hela dagen var det enda tillhörigheter vi fick bära med oss var mobil och plånbok som dock senare samlades in, vilket innebar att jag inte kunde bära med mig kameran. :/

Sedan var det dags för lunch.





Direkt efter lunch var det dags för Zaccus första uppträdande, tyvärr var jag inte med i det uppträdandet men det var otroligt roligt att få se den dans vi övat på nu i två månader att äntligen ta sig ut på scenen!

Sansa-matsuri, som festivalen heter, hölls i Morioka vilken inte är en stor stad och platserna man uppträdde på var utspridda över centrum. Så man springer.
Det hör till att man springer på Sansa.
Zaccu var ett av de största teamen som uppträdde och då 130 personer kommer springandes i två-manna led drar det till sig blickar må ni tro.

Det andra uppträdandet var det äntligen min tur att få dansa. Jag hade äran att få stå längst fram!
Platsen vi uppträdde på var en shoppinggata som stängst av för festivalens skull. Det betydde att publiken var i knappt en halv meter ifrån. Att få ögonkontakt med någon i publiken och se deras ansikten lysa upp i leende är något av den bästa känslan någonsin!



Jag hade tre äldre japanska damer framför mig och de vinkade och high-fivade med mig vid flera tillfällen. Jag kan verkligen inte förklara den eufori och adrenalin som far genom en!





Dagen fortsatte med att vi sprang, drick-paus, uppträdande, sprang, åter drickpaus och uppträdande.
I Morioka den dagen var det över 25 grader i skuggan så det blev en svettig dag.






Efter Zaccus sista uppträdande var det dags för Sou-odori. Det innebar att alla team som uppträdde (ca 1100 personer) samlades på shoppinggatan och dansade samma dans (det finns ett par "officiella yosakoi danser som alla team lär sig)
Åter ett gyllene tillfälle att flörta med publiken!


SOU-ODORI - länk till Youtube video ^^

Om springadet och närkontakt till publiken är något som hör Sansa till får man icke förglömma Wanko Soba-party.

Wanko soba är ungefär som nudlar och serveras i små skålar. Det har blivit något av en grej att man under 1 timme skall äta så många skålar wanko soba som möjligt. Kommer man över 100 får man ett pris.
Ungefär 100 av oss trängde in oss i ett traditionellt japanskt rum och för varje 6 personer hade man en egen servitris. Vid varje plats fanns ett förkläde vilket jag tyckte var rätt märkligt; visst, när man käkar nudlar brukar det kunna skvätta en aning men inte så pass att man behöver förkläde.

Det gick upp för mig rätt snabbt dock då servering började och servitrisen kom med en bricka små wanko soba skålar vars innehåll hon rent ut av kastade i den matskål man åt ur.
Jag må säga att det gick riktigt bra upptill 30 skålar, men efter det blev det allt svårare. Vid 50 började det kännas omöjligt. Jag klarade 60 skålar, tanken på att vi skulle faktiskt åka buss hem fick hejda mig.


Mina 60 skålar


Det var flera stycken som klarade att komma upp i 100 och fick en liten träplatta som pris. Vi som inte klarade det fick bara en liten papperslapp...


Skålarna tog upp allt utrymme på borden


Under bussresan hem var det tillåtet att sova och de flesta däckade med en gång men jag och Oushou (min senpai från SU, som är och hälsar på i Sendai) satt och pratade hela vägen hem.

Dagen avslutades med tack-tal och att min röst inte klarade mer så jag låter som en transvestit.
Jag kan inte vänta till nästa festival!!




Hela Zaccu Baran

 Majoriteten av bilderna är lånade av snälla medlemmar som fotade under festivalen.
Jag bifogar länkar så om man vill får man jättegärna gå in och kika ^^



 Aron's fotoalbum

Daizin's fotoalbum
















by Trixi @ 18:15


Ah, Matsushima!
torsdag 9 maj 2013


Wohoo! Dubbelinlägg!
Körsbärsblommorna har blommat ut för i vår och nu fasar jag inför sommarvärmen...
Det är trist att erkänna att dehär två bilderna är nästan de bästa jag fått av körsbärsblommet... Jag får vänta till nästa år för revansch!






Förra veckan var det Golden Week i Japan.
GW är 3 lediga dagar i rad, som ofta infaller med helgen så första veckan i maj är i princip den enda ledighet stackars japaner får. Oturligt nog inföll GW ledighetsdagarna på helgen så det blev en väldigt kort helg. Lika taskig känsla som då jul infaller på en helg.

Naturligtvis drog vi nytta av ledigheten så det blev ett par blöta kvällar.
I Japan börjar man utekvällarna rätt tidigt, drar in på en bar/restaurang, betalar 2000 yen (ca 17 euro) och så får man dricka hur mycket man vill i två timmar. Sedan drar man vidare till nästa bar, och sedan nästa och mot morgonkvisten hamnar man antingen på karaoke eller på ett ramen-ställe.

En av utekvällarna hamnade jag på karaoke med ett gäng utlänningar. Att gå på karaoke har jag alltid tyckt varit något väldigt nöjsamt men då 80% av gruppen är tondöva blir det lite jobbigt i längden. Jag påstår inte att man måste sjunga som Adele eller något i den stilen men då en tondöv ska sjunga Bohemian Rhapsody är det bara plågsamt. Om Freddy Mercury hört det skulle han uppstått och dött igen...

En annan utekväll var det bara jag och 3 andra tjejer, så det blev massor med skvaller och massor med mat. Vi gick till en shabu-shabu restaurang, med ät-så-mycket-du-kan meny.
Jag hade aldrig testat shabu-shabu tidigare och om jag ska förklara det enkelt så sitter man runt ett bord med en gryta mitt på bordet. I grytan finns det....smaksatt vatten dit man får trycka ner kött och grönsaker efter eget behag. Jag åt så mycket att jag var mätt i två dagar.




Kvällen avslutade vi med glass






och purikura förstås!





I måndags begav vi oss en grupp ut till Matsushima, 20 minuter med tåg från Sendai. Matsushima anses höra till en av Japans tre vackraste utsikter.


Välkommen till Matsushima!

Det var härligt att få se havet och Matsushima är en vacker plats, mest känd för sina många små öar täckta med tallar. Vi hoppade på en färja som skulle ta oss genom skärgården så vi kunde få en bättre titt på öarna.




Men för någon som vuxit upp med havet knappa 10 km hemifrån och med Fäbodas sammetsskog måste jag erkänna att jag inte var så imponerad.
Istället fångades mitt intresse av flera tjog måsar som följde efter färjan. Måsarna på Matsushima har lärt sig att färjor=mat!!!





Lugnet före stormen....



TAKE OFF!



Måsarna var fullkomligt orädda och de var snabba som blixten. Sträckte man ut något ätbart tog det ett par sekunder och så kom en mås och nappade mumsbiten.




Denhär filuren hade kommit på det ultimata knepet. Han bara ställde där och lät sig bli matad utan att röra sig ut fläcken. Jag tyckte det var orättvist mot de andra måsarna så jag schasade iväg honom.


Matsushima-öar


Nästan varje bild jag försökte ta av utsikten slutade med att en mås kom och förstörde...
Hälften av alla bilder liknar den här ovanför....


Efter båtturen tog vi lunchpaus!


Efteråt begav vi oss till det närliggande templet och fick en guidad rundtur av en liten japansk dam. Oturligt nog tog batterierna slut i min kamera vid det laget så jag fick inga fler bilder för dagen.

Istället bjuder jag på en bild jag tog i smyg från ett shoppingcenter i centrum.

En affär för babykläder kallad "Lycka till"
Det slutar aldrig vara lustigt då random svenska/finska dyker upp.






by Trixi @ 17:07


Mein Campus

Äntligen har våren hittat till Sendai också...förutom förra veckan då hela Miyagi vaknade på söndagsmorgonen och snön låg tätt på hustaken...



Snön fortsatte vräka ner under förmiddagen som senare blev till regn och förstörde mångas hanami-planer.

Men för att inte gå händelser i förväg vill jag gå tillbaka till var jag lämnade senast.

Måndagen (8e) var det första gången jag begav mig in till campus. Från boendet i Sanjo tar det ca 30 minuter att promenera. Som tur var det en fin dag men ju längre jag gått desto mer osäker blev jag på om jag gått rätt. Jag beslöt mig för att fråga en kille som kom gående emot mig om vägen. Han läste en bok och såg sådär lagom student-aktig ut. Inte bara det att jag gissat rätt att han var en Tohoku-student så erbjöd han sig att gå med mig hela vägen till campus. Ännu en gång visar japanerna sig överlägsna när det kommer till gästfrihet.

Jag fick träffa min professor som ska fungera som min handledare. Varje studerande tillhör en s.k 研究-grupp, research grupp, och av någon anledning har jag blivit placerade i den tyska litteratur research gruppen. Varför har jag ingen aning om, eftersom jag varken kan tyska eller är det minsta intresserad. Fast egentligen går research grupperna ut på att man kan komma och gå som man vill i research rummet, använda dator, dricka te och läsa manga. Fast lite pinsam stämning blev det då huvudtyskläraren, var i rummet och frågade om jag var här för att studera tyska. När jag sa nej, så undrade hon om det var tysk litteratur som var mitt huvudämne och mitt svar än en gång var negativt gav hon mig en blick som tydligt sa "vad gör du då här i den tyska research-gruppen?"


Dagen efter var det dags att börja gå på lektioner. Det program jag är inskrivet på tillåter mig att gå på lektioner på japanska. Hittills har alla professorer blivit aningen nervösa när de sett att en utlänning finns i klassrummet men de lugnar sig när jag försäkrar dem om att japanska inte är något problem. Well, det är iofs inte helt sant. Det är svårt att gå på lektioner på japanska, det krävs mycket och min hjärna är som en mosad potatis då jag kommer hem.

För att få något roligt i tillvaron så finns på alla universitet olika klubbaktiviteter. Allt från fotboll, dans, tennis till magi, anime-klubben och flygplansbygge. Det finns m.a.o det mesta.
Innan jag kom till Sendai hade jag siktet inställt på teaterklubben men olikt från de andra klubbarna som varje dag stod utanför kafeterian och delade ut flygblad och uppträdde hade jag inte sett en skymt av teater klubben.
Till min stora lycka visade sig att en kille som satt framför mig under antropologi-klassen råkade höra att jag var intresserad av att gå med i teater och han kände någon som är medlem.
Själv var han med i fotoklubben och han bjöd in mig till deras klubbrum för att hänga där tills teater-tjejen skulle komma. Ytterligare ett bevis på att japanerna är som Hogwarts, help shall always be given to those who ask for it.

Det visade sig dock att tjejen redan gått hem för dagen så fotoklubben gav mig en karta och visade vart teatern hade sitt klubbrum, som låg på ett annat campus. Med bestämda steg gick jag dit men det till min stora förtret var ingen där. Istället blev jag inbjuden av karateklubben att sitta och vänta i deras klubbrum tills någon skulle dyka upp. Men efter 1½ timmes väntan fick jag nog och gav upp.
Den dagen slutade det med att jag gick vilse inne i centrum (Sendai centrum är som en labyrint!) och blev räddad av ett par amerikanska killar från samma studieprogram som jag. De bjöd med mig på middag på en ramen-restaurang.

Nästa dag gick jag aktivt under lunchpausen och letade efter teaterklubben men icke. Ytterligare en gång räddade fotoklubben mig då de fått nys om att teaterklubben skulle hålla 説明会, ett förklaring/introduktionssmöte för nya studerande.
När jag kom in i rummet var det ingen som noterade att jag kom in så jag hälsade lite försiktigt men ingen hälsning kom tillbaka så jag gick fram till en tjej och hälsade och hon överöste mig med kex och choklad (det är vad klubbar gör för att locka nya medlemmar, billiga knep)
Jag hade verkligen trott att jag skulle gå med i teaterklubben men efter 10 minuter insåg jag att det var alldeles för stelt och stämningen var inte alls den samma som då jag gick på teater i Karis.

När jag var på väg hem den kvällen kom jag att tänka på mitt andra alternativ: Yosakoi, den "japanska dans"-klubben som min senpai var med i när hon studerade på Tohoku. Men det slog mig att jag inte sett en skymt av deras flygblad heller. Så jag tog en runda runt anslagstavlorna på campusområdet och efter ett tags letande fick jag syn på ett flygblad. Iskallt rev jag ner den och tog med mig hem.
Hemma hade mina korridorskompisar börjat på en gemensam kvällsvard och då jag berättade att jag funderade på att gå med i Yosakoi-klubben istället för teater sken en mina korridorsmedlemmar upp!
"Jag är med i Yosakoi, vi ska ha introduktionsmöte imorgon!"

Och när jag kom till Yosakoi-klubben, Zakku Baran! (THE!!駆波゛乱) möttes jag av en helt annan stämning, alla blev överförtjusta över att en utlänning vill gå med!





Alla hade sådan underbar energi
att det tog mindre än 5 minuter att bestämma mig, det är denhär klubben jag ska gå med i! 

 Bild från uppträdande på campus








by Trixi @ 15:49


Sendai 304
lördag 20 april 2013


Okej, äntligen dags att skriva ett inlägg! Jag tänkte försöka summera de senaste veckorna i ett inlägg så det det lär blir ett monsterinlägg igen. Läs på egen risk!

Senast slutade jag med min nästsista dag i Tokyo, det har nästan gått tre veckor sen dess men jag vill ändå berätta om en händelse min sista dag i Tokyo.

Jag var tvungen att checka ut från hotellet vid 10 tiden så det var en tidig start på morgonen. Jag beslöt mig för att spendera dagen i, surprise, Harajuku, njuta av de sista timmarna!

Frukost åt jag i Yoyogi parken, ett stenkast från Harajuku stationen.


Urgamla sake-tunnor i Yoyogi

Klockan två hade jag bestämt möte med Jo-chan, så innan dess tänkte jag hinna med ett besök till second-hand butiken KINJI, där ytterligare en av mina stora inspirationskällor jobbar.
Genast när jag kom in dit fick jag syn på henne men jag vågade inte gå fram och prata. Varför skulle jag bli blyg nu helt plötsligt?! Det tog nästan 1 timme innan jag bestämde mig för att gå och prata med henne, men det visade sig att hon gått på lunchpaus!!! Gawd, jag hade kunnat slå mig själv.

Så jag gick till Harajuku stationen för att möta upp Jo-chan och drog med mig henne till KINJI för ett nytt försök.
Knävecken skakade, och jag var t.o.m nära till tårar då hon kom fram och pratade med mig. Jag tror snarast att jag måste framstått som en läskig stalker då jag frågade om jag fick skaka hand med henne... Men hon sa att hon kom ihåg mig från imorse och det gjorde mig lite glad i själen ^^










Jag och Manapyon

I Harajuku finns en butik som heter KIDDYLAND, tydligen är det ett måste att besöka den när man är i Tokyo (Lady Gaga och Karl Lagerfeldt är tydligen stammisar :P)
Namnet KIDDYLAND avslöjar vad butiken står för: ett paradis för småttingar. Fyra våningar fyllda av de mängder leksaker man kan tänka sig.
Om jag tyckte Pokémon-centret i Osaka var skrämmande var dethär trefalt värre. Skrikande barn överallt och amerikanska föräldrar som försökte hålla sina ungars händer i styr.
Jag lyckades iaf köpa ett gulligt häfte av Sanrios Sentimental Circus. Men jag och Jo-chan klarade inte av barnaskaran så vi drog och åt kebab istället.





På kvällen begav jag mig till Shinjuku för att vänta på bussen som skulle ta mig, och två av mina klasskompisar till Sendai.
Sätena i bussen var inte bekväma men det gick någorlunda bra att sova ändå. 




Hela nästa dag gick ut på att skriva upp sig på en massa saker, hit och dit gick vi med våra pass och mappar. Öppna bankkonto, försäkring och internet.


Rummet jag bor i ligger på sjätte våningen, östra byggnaden, på University House Sanjo området. Ingen toalett eller dusch fick jag på rummet och ärligt sagt så var jag lite besviken över det. Men de övriga 7 tjejerna som bor i korridoren är alla trevliga och det har hittills funkat bra med delad dusch.
Området ligger en bra bit utanför stan och den närmaste matbutiken tar ca 20 minuter att gå till.
Utspritt över hela området ligger massa Shinto-tempel och gravgårdar.
... Inte läskigt alls efter att spenderat ungdomsåren med att titta på japanska skräckfilmer...


Helt ärligt så sviker mitt minne mig en aning, första veckan hände inte så mycket....tror jag.
Hur som helst, på lördagen ordnade @home, en grupp studerande som hjälper till och ordnar program för utlänningar, en välkomstfest i nöjesdistriktet Kokubun-cho. Närmare 60 personer tryckte vi in oss i ett litet rum och njöt av förtäringen som bjöds. Efteråt begav vi oss ett par stycken till en närliggande bar för efterfest och karaoke! Den efterlängtade karaoken!




Sendai station

Nästa dag tänkte jag slå två flugor i en smäll: ut och jogga och se mig runt i området.
Den dagen råkade det vara storm och det var ett par tillfällen som jag bokstavligen fick klamra mig fast vid en lyktstolpe för att inte blåsa omkull.
Min joggingtur blev inte så nöjsam som jag hade räknat med dock. Efter ca 30 minuter upptäckte jag att jag hade villat bort mig fullkomligt. Vanligtvis brukar det inte störa mig men solen var på väg ner och det skulle blir svårare att hitta hem. Dessutom hade hålet på min strumpa gjort att skon bränt upp ett rejält skavsår. Efter en timme började jag få aningen panik. Plötsligt fick jag dock syn på en gravgård, och gravgårdar kan bara betyda att jag måste vare i närheten!
Jag fällde ett par glädjetårar då jag såg kemtvätten som ligger ett par stenkast från bostadsområdet.
Mindre glädjefyllt var det då jag kom hem och slet av mig joggingskon som var alldeles blodig från skavsåret. Nästan som i en film! Tack mamma som packade med plåster!



Det var första veckan i Sendai, nästa uppdatering lär komma snart för det har hänt så mycket som jag vill dela med mig!




* *BONUS* *

Jag tappade fullkomligt hakan när jag såg denhär byggnaden i Harajuku.
Min favoritplats i världen och en referens till en av de bästa serierna i världen. Det måste vara ödet.



(jag stod och flinade som en idiot medan jag tog bilden och en restaurang-infösarpojke såg ut att inte kunna begripa vad som var så fascinerande med just den byggnaden) 











by Trixi @ 18:11


もしもしHarajuku!
söndag 7 april 2013


Så mycket som händer hela tiden att jag knappt får tid för bloggen, men idag fick vi äntligen en ledig dag! Jag har tryggt kommit fram till Sendai men jag tänkte berätta lite mer om min Tokyo vistelse.

Lördagen i Tokyo var det tidig väckning, för i shoppingbyggnaden Laforet i Harajuku skulle det hållas en fashionshow+talkshow med mina favoritmodeller, skådisar och artister.
Utanför Laforet råkade jag stöta på en gammal kurskompis från SU och hennes kumpan som också var påväg in. Showen skulle hållas på Laforets sjätte våning och kön ringlade sig ändå ut på gatan. En vakt som stod utanför berättade att man inte fick köa längre eftersom det var så mycket folk.
Men efter en kvart då kön började röra sig uppåt smög vi efter alla andra. Då vi kommit upp på trejde våningen kom hakade Antonio på vårt sällskap och tillsammans rörde vi oss uppåt, trappsteg för trappsteg uppåt. Efter ca 1½h köande kom vi äntligen upp på Laforets sjätte våning.

 
Modemagasinet Zipper fyllde 20 år så de stoltserade med alla covers 

Dessvärre, var vi så hungriga och törstiga vid dethär laget och då vi fick veta att nästa show av intresse inte skulle börja förrän om ytterligare 1½ timme. Vi ansåg oss besegrade och gick ner igen för att söka efter en restaurang. Vi hittade en restaurang en liten bit från Laforet och begav oss in. Deras rekommendera rätt för dagen såg skrämmande likt ut som döda grisfoster så ingen av oss vågade pröva det.
Efter middagen återvände vi till Laforet för att pröva lyckan om vi skulle kunna ta oss upp igen till sjätte våningen. Efter ca en timme kom vi fram till ett gemensamt beslut om att lämna kön på tredje våningens tolfte trappsteg eftersom uppenbarligen hade kön stannat och inga fler fick komma in.
Vi traskade runt i Harajuku, kollade lite i affärer och bara njöt av att vara där.

Denhär lille krabaten stötte vi på utanför G2? i Harajuku

Runt skymning började våra retirerade våra fötter efter allt gående så vi drog oss tillbaka till respektive hotell.
Min kvällsmat för kvällen bestod av yakisoba från det närliggande Family Mart som lyckligtvis hade öppet 24 timmar. Kvällen spenderade jag framför den stora TVn på hotellrummet.


Japaner har en förkärlek till utländska ord...


På söndagen kom dagen som jag hade väntat på.
Varannan månad ordnar gruppen "Harajuku KIDS" ett event döpt till Harajuku Fashion Walk, som går ut på att alla som klär sig i en Harajuku-esque stil får delta och i samlad trupp går man runt i Harajuku liksom för att promota Harajuku och vad det är känt för: crazy fashion.
För tre år sedan då jag fick nys om detta event har det varit ett av mina livsmål att delta.
Så på darriga, rocking-horse shoes prydda fötter begav jag mig till Harajuku på söndagseftermiddagen. Genast då jag klev av från stationen såg jag en liten grupp med färgglada människor som stod och väntade.



Eftersom jag har ett tydligt västerländskt utseende (well, duuh...) antogs det jag inte kunde någon japanska så jag fick ta saken i egna händer och gick fram och pratade med ett par tjejer.
Många av dem som stod och väntade verkade redan känna varann så helt ärligt kände jag mig lite utanför. Men jag passade  på att ta lite bilder på allihopa under tiden.
När vi konstaterade att inga fler skulle dyka upp tryckte vi ihop oss för första gruppbilden.
Trots att det var en rätt kall dag hade alla humöret på topp.
Mitt under gruppfotograferingen dök plötsligt ett gäng, iklädda rosa sparkdräkter och kapade vår fotografering, men i välsinnad natur.


Bild av Kjeld Duits (c)


Runt halv tre tiden började vår färd genom Harajuku och jag hamnade bredvid en tjej som var supersnäll och vi pratade på om vad Harajuku betydde för oss.
Jag fick också chansen att prata lite med en av mina stora inspirationskällor, fotografen och grundaren av japanesestreets.com, Kjeld Duits.
Vi stannade en bit utanför de alla de mest myllriga gatorna för att alla skulle få chansen att ta foton med varann och av varann.

 
Nya~

 
Jag försöker smälta in

 
De populära clowntjejerna


Jag träffade Junnyan och Risa, två av mina favoritkids från Harajuku.

 
Junnyan och ledaren för det rosa attentatet 

 
Risa

När alla kände sig nöjda begav vi oss åter tillbaka till Harajuku stationen.
Hela vägen gick jag och pratade med Risa och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös x)
Vi samlades på den berömda Jingu bridge för en sista gruppbild. Det var så mycket folk som stod runt oss som fotade och filmade att jag nästan fick lite röda mattan-feelis.

Bild av Tokyofashion.com


Efteråt begav sig en del till den närliggande Yoyogi-parken för hanami men jag hade ett fullspäckat schema för resten av dagen så jag tog farväl av mina nyfunna vänner med löfte om att jag kommer tillbaka till nästa Harajuku Fashion Walk.

Utanför Jingu Bridge stod mina vänner från Kobe och väntade på mig. Det blev ett kärt återseende. Jag ville visa Maria från Tyskland, som aldrig varit i Harajuku, min spelplan så vi begav oss mot Takeshita-doori. På vägen blev jag fotad av ett par stycken och jag återigen kunde jag inte hjälpa att känna mig lite som en kändis :P

Jag tvingade med mina vänner till en av mina absoluta favoritbutiker i Harajuku: 6% Doki Doki.
Dagen innan hade jag också besökt dem, men hade inga pengar på mig just då så jag lovade att jag skulle komma tillbaka följande dag. Mitt mål var att köpa en t-shirt med en fabulous enhörning på.
Till min lycka visade det sig att ytterligare två av mina stora idoler, modellerna och shopgirls Yuka och Vani jobbade den kvällen så jag tog mod till mig och bad om ett foto tillsammans med dem.

 
^_____^


Jag, Maria, Jo-chan och Minami skulle träffa ytterligare ett par av mina forna Kobe-kamrater, Rie och Mayu i Shibuya vid skymning så vi började traska iväg mot Hachi-ko statyn i Shibuya.

 
Shibuya

Som alltid är det fullt ös i Shibuya men mirakulöst nog lyckades vi hitta Mayu och Rie utan problem.
Mayu hade bokat bord på en fancy Cheese Fondue restaurang och mjau vad gott det var!


 
 






Kobe representing


Efter middagen begav vi oss alla hemåt, mina fötter var som stackars pinade kattungar efter allt gående så det var skönt att få slänga sig framför TV på hotellrummet.

Om du lyckats läsa ända hit ger jag dig en applåd. Jag brukar inte skriva såhär långt.
Jag ska skärpa mig.

Imorgon kommer kommer den spännande (?) fortsättningen, samma tid, samma kanal.


 



by Trixi @ 12:23