Den slaktade vindruvan


Min resa började på Bennäs station. Såklart var mamma framme med kameran för att föreviga ett sådant ögonblick. Resan till Helsingfors var ovanligt händelselös. Ja, förutom bruden som satt och spelade på en ostämd gitarr och sjöng falsk hela vägen till Pasila. Den blick hon fick av alla i vagnen då hon återvände till sitt säte var inte nådig.

Jag spenderade en utsökt kväll hos min vän Ida, åt vindruvor och drack te, för att sedan klockan 7 nästan morgon bege mig mot Vanda-flygfält. Flygresan mellan Helsingfors och Köpenhamn var också händelselös.
I Köpenhamn satt jag och väntade i 4 timmar på att planet skulle lyfta.
Inte denhär gången heller fick jag en japan brevid mig som jag skulle kunna bonda med. Nej, en tjej från Filippinerna på en sida och en svensk familj på andra. Sonen tjatade i över en timme när han skulle få börja spela spel på Entertainment systemet. Jag tänkte att dethär kommer bli en lång resa.
Men efter att middagen serverats (vilken var över förväntan!) hittade killen Wreck-it Ralph bland filmerna och tystnade (jag tror att han såg den minst tre gånger...)

Jag la mig och sov. Lika bra eftersom det skulle ta elva timmar att komma fram.
Runt morgonkvisten vaknade jag till och började vrida lite på mig i de fruktansvärt obekväma sätena.
Plötsligt börjar den filippinska tjejen sträcka på sig och innan jag vet ordet av har hon armbågat mig rakt i ansiktet...! Det gjorde inte bara ont men hon lyckades knocka mig rakt över näsan. Ja, hon satte igång ett litet näsblod. I ren panik, eftersom jag inte hade några servetter eller näsdukar i närheten, tar jag filten som hör till sätet och trycker den mot näsan. Det värsta var att tjejen vaknade inte ens. Så jag beslöt mig för att gå till toan och knuffade till henne lite extra då jag klev över henne.

Jag fick min revans, omedvetet i.o.f.s, men när de serverade frukost och jag skulle hälla mjölk i kaffet råkade jag spilla lite på henne. Oops!

Väl framme vid Narita gick allt väldigt smidigt. Jag fick mitt residenskort, mitt bagage i ett stycke och tullkontrollen var inte alls intresserad av mina väskor (Jag har varit så paranoid över tullen p.g.a att jag sett på för mycket Australian Borders)





Såhär grönt är det i Japan.

Jag tog mig in med Narita Express till Ikebukuro där mitt hotell ligger. Taxichauffören skrattade gott åt mig när han upptäckte hur nära hotellet var från stationen. Men med en 23 kg väska vill jag helst inte gå.




På kvällen begav jag och en klasskompis oss till Shinjuku på jakt efter föda. Efter att ha irrat runt lite på en bakgata möttes vi av en lustig syn.

En av två robotar vi bongade.


En robot kom gående rakt emot oss. Roboten ville ge oss en kram som vi tacksamt tog emot. En robot mitt på gatan, en vanlig syn då det kommer till Japan antar jag.

Vi stannade framför en restaurang och kikade lite på menyn som de ställt utanför och i samma ögonblick kom en av servitriserna ut och började prata med oss, på engelska förstås. Men då vi svarade på japanska blev hon överlycklig, och även mer då vi bestämde oss för att faktiskt gå in på den restaurangen.
Vi åt friterad kyckling, ris, miso, daikon, edamame och tofu. Ja, och en öl på det naturligtvis.



Förstås ville tjejen som lyckats få in oss på restaurangen ha en bild med oss. Och hon var snäll och tog en bild med min kamera också.

Gaijins


Vi fortsatte sedan  till The HUB, en birtish bar, för en öl innan sista tåget skulle gå.

Idag var jag till mitt älskade Harajuku men det tänkte jag berätta om imorgon.
Nu är det natti natti för min del.










Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

祭りだー!!!

Ah, Matsushima!

Mein Campus