いらっしゃいませ ご主人様、お嬢様!

Jag vill fortsätta berätta om mina dagar från
Kobe men även vad som händer i dagsläget
och min kamp om att en vacker dag få återvända till Japan.


profile

祭りだー!!!
onsdag 29 maj 2013


Det finns mycket att skriva om saker som hänt under den senaste månaden, men i förrgår (läs: söndags) var en av de största händelserna för mig hittills sedan jag kom till Sendai.
Som jag nämnde tidigare har jag gått med i Tohoku Universitets Yosakoi dansteam.
Det finns nog en del som som inte vet vad Yosakoi är för något men de som läst mina tidigare inlägg kommer kanske ihåg att när jag studerade i Kobe uppträdde jag med en "japansk" dans tillsammans med de andra utbytisarna.

Då var vi runt 17 stycken. Zaccu Baran är över 150 medlemmar och i söndags begav vi 130 av oss till den närliggande prefekturen Iwate för vår första festival (de som började i april d.v.s) 
Det var tidig väckning, 6:00 skulle vi befinna oss på Sendai station där tre bussar skulle ta oss till Iwate. Flickorna hade blivit ombedda att fixa make-up och hår före avfärd så jag gick upp vid 4. Men då det kommer till Zaccu så kommer det inte på fråga att man skulle sova på bussen. Vi lekte lekar för att hålla energin uppe men med Zaccu är det inget problem!



När vi kom fram till Iwate samlades vi i en park för en sista genomgång.


Vi hade supertight schema så direkt efteråt begav vi oss till ett center där vi kunde lämna våra väskor. Eftersom vi kommer röra på oss hela dagen var det enda tillhörigheter vi fick bära med oss var mobil och plånbok som dock senare samlades in, vilket innebar att jag inte kunde bära med mig kameran. :/

Sedan var det dags för lunch.





Direkt efter lunch var det dags för Zaccus första uppträdande, tyvärr var jag inte med i det uppträdandet men det var otroligt roligt att få se den dans vi övat på nu i två månader att äntligen ta sig ut på scenen!

Sansa-matsuri, som festivalen heter, hölls i Morioka vilken inte är en stor stad och platserna man uppträdde på var utspridda över centrum. Så man springer.
Det hör till att man springer på Sansa.
Zaccu var ett av de största teamen som uppträdde och då 130 personer kommer springandes i två-manna led drar det till sig blickar må ni tro.

Det andra uppträdandet var det äntligen min tur att få dansa. Jag hade äran att få stå längst fram!
Platsen vi uppträdde på var en shoppinggata som stängst av för festivalens skull. Det betydde att publiken var i knappt en halv meter ifrån. Att få ögonkontakt med någon i publiken och se deras ansikten lysa upp i leende är något av den bästa känslan någonsin!



Jag hade tre äldre japanska damer framför mig och de vinkade och high-fivade med mig vid flera tillfällen. Jag kan verkligen inte förklara den eufori och adrenalin som far genom en!





Dagen fortsatte med att vi sprang, drick-paus, uppträdande, sprang, åter drickpaus och uppträdande.
I Morioka den dagen var det över 25 grader i skuggan så det blev en svettig dag.






Efter Zaccus sista uppträdande var det dags för Sou-odori. Det innebar att alla team som uppträdde (ca 1100 personer) samlades på shoppinggatan och dansade samma dans (det finns ett par "officiella yosakoi danser som alla team lär sig)
Åter ett gyllene tillfälle att flörta med publiken!


SOU-ODORI - länk till Youtube video ^^

Om springadet och närkontakt till publiken är något som hör Sansa till får man icke förglömma Wanko Soba-party.

Wanko soba är ungefär som nudlar och serveras i små skålar. Det har blivit något av en grej att man under 1 timme skall äta så många skålar wanko soba som möjligt. Kommer man över 100 får man ett pris.
Ungefär 100 av oss trängde in oss i ett traditionellt japanskt rum och för varje 6 personer hade man en egen servitris. Vid varje plats fanns ett förkläde vilket jag tyckte var rätt märkligt; visst, när man käkar nudlar brukar det kunna skvätta en aning men inte så pass att man behöver förkläde.

Det gick upp för mig rätt snabbt dock då servering började och servitrisen kom med en bricka små wanko soba skålar vars innehåll hon rent ut av kastade i den matskål man åt ur.
Jag må säga att det gick riktigt bra upptill 30 skålar, men efter det blev det allt svårare. Vid 50 började det kännas omöjligt. Jag klarade 60 skålar, tanken på att vi skulle faktiskt åka buss hem fick hejda mig.


Mina 60 skålar


Det var flera stycken som klarade att komma upp i 100 och fick en liten träplatta som pris. Vi som inte klarade det fick bara en liten papperslapp...


Skålarna tog upp allt utrymme på borden


Under bussresan hem var det tillåtet att sova och de flesta däckade med en gång men jag och Oushou (min senpai från SU, som är och hälsar på i Sendai) satt och pratade hela vägen hem.

Dagen avslutades med tack-tal och att min röst inte klarade mer så jag låter som en transvestit.
Jag kan inte vänta till nästa festival!!




Hela Zaccu Baran

 Majoriteten av bilderna är lånade av snälla medlemmar som fotade under festivalen.
Jag bifogar länkar så om man vill får man jättegärna gå in och kika ^^



 Aron's fotoalbum

Daizin's fotoalbum
















by Trixi @ 18:15