Sendai 304

Okej, äntligen dags att skriva ett inlägg! Jag tänkte försöka summera de senaste veckorna i ett inlägg så det det lär blir ett monsterinlägg igen. Läs på egen risk!

Senast slutade jag med min nästsista dag i Tokyo, det har nästan gått tre veckor sen dess men jag vill ändå berätta om en händelse min sista dag i Tokyo.

Jag var tvungen att checka ut från hotellet vid 10 tiden så det var en tidig start på morgonen. Jag beslöt mig för att spendera dagen i, surprise, Harajuku, njuta av de sista timmarna!

Frukost åt jag i Yoyogi parken, ett stenkast från Harajuku stationen.


Urgamla sake-tunnor i Yoyogi

Klockan två hade jag bestämt möte med Jo-chan, så innan dess tänkte jag hinna med ett besök till second-hand butiken KINJI, där ytterligare en av mina stora inspirationskällor jobbar.
Genast när jag kom in dit fick jag syn på henne men jag vågade inte gå fram och prata. Varför skulle jag bli blyg nu helt plötsligt?! Det tog nästan 1 timme innan jag bestämde mig för att gå och prata med henne, men det visade sig att hon gått på lunchpaus!!! Gawd, jag hade kunnat slå mig själv.

Så jag gick till Harajuku stationen för att möta upp Jo-chan och drog med mig henne till KINJI för ett nytt försök.
Knävecken skakade, och jag var t.o.m nära till tårar då hon kom fram och pratade med mig. Jag tror snarast att jag måste framstått som en läskig stalker då jag frågade om jag fick skaka hand med henne... Men hon sa att hon kom ihåg mig från imorse och det gjorde mig lite glad i själen ^^










Jag och Manapyon

I Harajuku finns en butik som heter KIDDYLAND, tydligen är det ett måste att besöka den när man är i Tokyo (Lady Gaga och Karl Lagerfeldt är tydligen stammisar :P)
Namnet KIDDYLAND avslöjar vad butiken står för: ett paradis för småttingar. Fyra våningar fyllda av de mängder leksaker man kan tänka sig.
Om jag tyckte Pokémon-centret i Osaka var skrämmande var dethär trefalt värre. Skrikande barn överallt och amerikanska föräldrar som försökte hålla sina ungars händer i styr.
Jag lyckades iaf köpa ett gulligt häfte av Sanrios Sentimental Circus. Men jag och Jo-chan klarade inte av barnaskaran så vi drog och åt kebab istället.





På kvällen begav jag mig till Shinjuku för att vänta på bussen som skulle ta mig, och två av mina klasskompisar till Sendai.
Sätena i bussen var inte bekväma men det gick någorlunda bra att sova ändå. 




Hela nästa dag gick ut på att skriva upp sig på en massa saker, hit och dit gick vi med våra pass och mappar. Öppna bankkonto, försäkring och internet.


Rummet jag bor i ligger på sjätte våningen, östra byggnaden, på University House Sanjo området. Ingen toalett eller dusch fick jag på rummet och ärligt sagt så var jag lite besviken över det. Men de övriga 7 tjejerna som bor i korridoren är alla trevliga och det har hittills funkat bra med delad dusch.
Området ligger en bra bit utanför stan och den närmaste matbutiken tar ca 20 minuter att gå till.
Utspritt över hela området ligger massa Shinto-tempel och gravgårdar.
... Inte läskigt alls efter att spenderat ungdomsåren med att titta på japanska skräckfilmer...


Helt ärligt så sviker mitt minne mig en aning, första veckan hände inte så mycket....tror jag.
Hur som helst, på lördagen ordnade @home, en grupp studerande som hjälper till och ordnar program för utlänningar, en välkomstfest i nöjesdistriktet Kokubun-cho. Närmare 60 personer tryckte vi in oss i ett litet rum och njöt av förtäringen som bjöds. Efteråt begav vi oss ett par stycken till en närliggande bar för efterfest och karaoke! Den efterlängtade karaoken!




Sendai station

Nästa dag tänkte jag slå två flugor i en smäll: ut och jogga och se mig runt i området.
Den dagen råkade det vara storm och det var ett par tillfällen som jag bokstavligen fick klamra mig fast vid en lyktstolpe för att inte blåsa omkull.
Min joggingtur blev inte så nöjsam som jag hade räknat med dock. Efter ca 30 minuter upptäckte jag att jag hade villat bort mig fullkomligt. Vanligtvis brukar det inte störa mig men solen var på väg ner och det skulle blir svårare att hitta hem. Dessutom hade hålet på min strumpa gjort att skon bränt upp ett rejält skavsår. Efter en timme började jag få aningen panik. Plötsligt fick jag dock syn på en gravgård, och gravgårdar kan bara betyda att jag måste vare i närheten!
Jag fällde ett par glädjetårar då jag såg kemtvätten som ligger ett par stenkast från bostadsområdet.
Mindre glädjefyllt var det då jag kom hem och slet av mig joggingskon som var alldeles blodig från skavsåret. Nästan som i en film! Tack mamma som packade med plåster!



Det var första veckan i Sendai, nästa uppdatering lär komma snart för det har hänt så mycket som jag vill dela med mig!




* *BONUS* *

Jag tappade fullkomligt hakan när jag såg denhär byggnaden i Harajuku.
Min favoritplats i världen och en referens till en av de bästa serierna i världen. Det måste vara ödet.



(jag stod och flinade som en idiot medan jag tog bilden och en restaurang-infösarpojke såg ut att inte kunna begripa vad som var så fascinerande med just den byggnaden)