Mein Campus
Äntligen har våren hittat till Sendai också...förutom förra veckan då hela Miyagi vaknade på söndagsmorgonen och snön låg tätt på hustaken...
Snön fortsatte vräka ner under förmiddagen som senare blev till regn och förstörde mångas hanami-planer.
Men för att inte gå händelser i förväg vill jag gå tillbaka till var jag lämnade senast.
Måndagen (8e) var det första gången jag begav mig in till campus. Från boendet i Sanjo tar det ca 30 minuter att promenera. Som tur var det en fin dag men ju längre jag gått desto mer osäker blev jag på om jag gått rätt. Jag beslöt mig för att fråga en kille som kom gående emot mig om vägen. Han läste en bok och såg sådär lagom student-aktig ut. Inte bara det att jag gissat rätt att han var en Tohoku-student så erbjöd han sig att gå med mig hela vägen till campus. Ännu en gång visar japanerna sig överlägsna när det kommer till gästfrihet.
Jag fick träffa min professor som ska fungera som min handledare. Varje studerande tillhör en s.k 研究-grupp, research grupp, och av någon anledning har jag blivit placerade i den tyska litteratur research gruppen. Varför har jag ingen aning om, eftersom jag varken kan tyska eller är det minsta intresserad. Fast egentligen går research grupperna ut på att man kan komma och gå som man vill i research rummet, använda dator, dricka te och läsa manga. Fast lite pinsam stämning blev det då huvudtyskläraren, var i rummet och frågade om jag var här för att studera tyska. När jag sa nej, så undrade hon om det var tysk litteratur som var mitt huvudämne och mitt svar än en gång var negativt gav hon mig en blick som tydligt sa "vad gör du då här i den tyska research-gruppen?"
Dagen efter var det dags att börja gå på lektioner. Det program jag är inskrivet på tillåter mig att gå på lektioner på japanska. Hittills har alla professorer blivit aningen nervösa när de sett att en utlänning finns i klassrummet men de lugnar sig när jag försäkrar dem om att japanska inte är något problem. Well, det är iofs inte helt sant. Det är svårt att gå på lektioner på japanska, det krävs mycket och min hjärna är som en mosad potatis då jag kommer hem.
För att få något roligt i tillvaron så finns på alla universitet olika klubbaktiviteter. Allt från fotboll, dans, tennis till magi, anime-klubben och flygplansbygge. Det finns m.a.o det mesta.
Innan jag kom till Sendai hade jag siktet inställt på teaterklubben men olikt från de andra klubbarna som varje dag stod utanför kafeterian och delade ut flygblad och uppträdde hade jag inte sett en skymt av teater klubben.
Till min stora lycka visade sig att en kille som satt framför mig under antropologi-klassen råkade höra att jag var intresserad av att gå med i teater och han kände någon som är medlem.
Själv var han med i fotoklubben och han bjöd in mig till deras klubbrum för att hänga där tills teater-tjejen skulle komma. Ytterligare ett bevis på att japanerna är som Hogwarts, help shall always be given to those who ask for it.
Det visade sig dock att tjejen redan gått hem för dagen så fotoklubben gav mig en karta och visade vart teatern hade sitt klubbrum, som låg på ett annat campus. Med bestämda steg gick jag dit men det till min stora förtret var ingen där. Istället blev jag inbjuden av karateklubben att sitta och vänta i deras klubbrum tills någon skulle dyka upp. Men efter 1½ timmes väntan fick jag nog och gav upp.
Den dagen slutade det med att jag gick vilse inne i centrum (Sendai centrum är som en labyrint!) och blev räddad av ett par amerikanska killar från samma studieprogram som jag. De bjöd med mig på middag på en ramen-restaurang.
Nästa dag gick jag aktivt under lunchpausen och letade efter teaterklubben men icke. Ytterligare en gång räddade fotoklubben mig då de fått nys om att teaterklubben skulle hålla 説明会, ett förklaring/introduktionssmöte för nya studerande.
När jag kom in i rummet var det ingen som noterade att jag kom in så jag hälsade lite försiktigt men ingen hälsning kom tillbaka så jag gick fram till en tjej och hälsade och hon överöste mig med kex och choklad (det är vad klubbar gör för att locka nya medlemmar, billiga knep)
Jag hade verkligen trott att jag skulle gå med i teaterklubben men efter 10 minuter insåg jag att det var alldeles för stelt och stämningen var inte alls den samma som då jag gick på teater i Karis.
När jag var på väg hem den kvällen kom jag att tänka på mitt andra alternativ: Yosakoi, den "japanska dans"-klubben som min senpai var med i när hon studerade på Tohoku. Men det slog mig att jag inte sett en skymt av deras flygblad heller. Så jag tog en runda runt anslagstavlorna på campusområdet och efter ett tags letande fick jag syn på ett flygblad. Iskallt rev jag ner den och tog med mig hem.
Hemma hade mina korridorskompisar börjat på en gemensam kvällsvard och då jag berättade att jag funderade på att gå med i Yosakoi-klubben istället för teater sken en mina korridorsmedlemmar upp!
"Jag är med i Yosakoi, vi ska ha introduktionsmöte imorgon!"
Och när jag kom till Yosakoi-klubben, Zakku Baran! (THE!!駆波゛乱) möttes jag av en helt annan stämning, alla blev överförtjusta över att en utlänning vill gå med!
Alla hade sådan underbar energi att det tog mindre än 5 minuter att bestämma mig, det är denhär klubben jag ska gå med i!
Bild från uppträdande på campus
Snön fortsatte vräka ner under förmiddagen som senare blev till regn och förstörde mångas hanami-planer.
Men för att inte gå händelser i förväg vill jag gå tillbaka till var jag lämnade senast.
Måndagen (8e) var det första gången jag begav mig in till campus. Från boendet i Sanjo tar det ca 30 minuter att promenera. Som tur var det en fin dag men ju längre jag gått desto mer osäker blev jag på om jag gått rätt. Jag beslöt mig för att fråga en kille som kom gående emot mig om vägen. Han läste en bok och såg sådär lagom student-aktig ut. Inte bara det att jag gissat rätt att han var en Tohoku-student så erbjöd han sig att gå med mig hela vägen till campus. Ännu en gång visar japanerna sig överlägsna när det kommer till gästfrihet.
Jag fick träffa min professor som ska fungera som min handledare. Varje studerande tillhör en s.k 研究-grupp, research grupp, och av någon anledning har jag blivit placerade i den tyska litteratur research gruppen. Varför har jag ingen aning om, eftersom jag varken kan tyska eller är det minsta intresserad. Fast egentligen går research grupperna ut på att man kan komma och gå som man vill i research rummet, använda dator, dricka te och läsa manga. Fast lite pinsam stämning blev det då huvudtyskläraren, var i rummet och frågade om jag var här för att studera tyska. När jag sa nej, så undrade hon om det var tysk litteratur som var mitt huvudämne och mitt svar än en gång var negativt gav hon mig en blick som tydligt sa "vad gör du då här i den tyska research-gruppen?"
Dagen efter var det dags att börja gå på lektioner. Det program jag är inskrivet på tillåter mig att gå på lektioner på japanska. Hittills har alla professorer blivit aningen nervösa när de sett att en utlänning finns i klassrummet men de lugnar sig när jag försäkrar dem om att japanska inte är något problem. Well, det är iofs inte helt sant. Det är svårt att gå på lektioner på japanska, det krävs mycket och min hjärna är som en mosad potatis då jag kommer hem.
För att få något roligt i tillvaron så finns på alla universitet olika klubbaktiviteter. Allt från fotboll, dans, tennis till magi, anime-klubben och flygplansbygge. Det finns m.a.o det mesta.
Innan jag kom till Sendai hade jag siktet inställt på teaterklubben men olikt från de andra klubbarna som varje dag stod utanför kafeterian och delade ut flygblad och uppträdde hade jag inte sett en skymt av teater klubben.
Till min stora lycka visade sig att en kille som satt framför mig under antropologi-klassen råkade höra att jag var intresserad av att gå med i teater och han kände någon som är medlem.
Själv var han med i fotoklubben och han bjöd in mig till deras klubbrum för att hänga där tills teater-tjejen skulle komma. Ytterligare ett bevis på att japanerna är som Hogwarts, help shall always be given to those who ask for it.
Det visade sig dock att tjejen redan gått hem för dagen så fotoklubben gav mig en karta och visade vart teatern hade sitt klubbrum, som låg på ett annat campus. Med bestämda steg gick jag dit men det till min stora förtret var ingen där. Istället blev jag inbjuden av karateklubben att sitta och vänta i deras klubbrum tills någon skulle dyka upp. Men efter 1½ timmes väntan fick jag nog och gav upp.
Den dagen slutade det med att jag gick vilse inne i centrum (Sendai centrum är som en labyrint!) och blev räddad av ett par amerikanska killar från samma studieprogram som jag. De bjöd med mig på middag på en ramen-restaurang.
Nästa dag gick jag aktivt under lunchpausen och letade efter teaterklubben men icke. Ytterligare en gång räddade fotoklubben mig då de fått nys om att teaterklubben skulle hålla 説明会, ett förklaring/introduktionssmöte för nya studerande.
När jag kom in i rummet var det ingen som noterade att jag kom in så jag hälsade lite försiktigt men ingen hälsning kom tillbaka så jag gick fram till en tjej och hälsade och hon överöste mig med kex och choklad (det är vad klubbar gör för att locka nya medlemmar, billiga knep)
Jag hade verkligen trott att jag skulle gå med i teaterklubben men efter 10 minuter insåg jag att det var alldeles för stelt och stämningen var inte alls den samma som då jag gick på teater i Karis.
När jag var på väg hem den kvällen kom jag att tänka på mitt andra alternativ: Yosakoi, den "japanska dans"-klubben som min senpai var med i när hon studerade på Tohoku. Men det slog mig att jag inte sett en skymt av deras flygblad heller. Så jag tog en runda runt anslagstavlorna på campusområdet och efter ett tags letande fick jag syn på ett flygblad. Iskallt rev jag ner den och tog med mig hem.
Hemma hade mina korridorskompisar börjat på en gemensam kvällsvard och då jag berättade att jag funderade på att gå med i Yosakoi-klubben istället för teater sken en mina korridorsmedlemmar upp!
"Jag är med i Yosakoi, vi ska ha introduktionsmöte imorgon!"
Och när jag kom till Yosakoi-klubben, Zakku Baran! (THE!!駆波゛乱) möttes jag av en helt annan stämning, alla blev överförtjusta över att en utlänning vill gå med!
Alla hade sådan underbar energi att det tog mindre än 5 minuter att bestämma mig, det är denhär klubben jag ska gå med i!
Bild från uppträdande på campus
Kommentarer
Skicka en kommentar