Japan +1




Skolan har äntliigen kommit igång på allvar och lektionerna består inte länge av endast presentationer och introduktioner. Varje kväll förväntas vi studera åtminstone 2 timmar. Det känns mer motiverande att studera då man faktiskt är i rätt land så jag kan inte klaga allt för mycket.
Igår stod regnet som spön i backen och jag hade glömt mitt paraply på baren vi var på i helgen. Så jag bestämde mig för att "låna" ett från femte våningen och traskade gladeligen iväg till skolan i ett, för mig, skönt sommarregn.

Det hade aldrig riktigt slagit mig tidigare att många japaner ofta bär på två paraplyn, speciellt salarymen.
Men idag fick jag smaka på min egen medicin.
I Japan anses nämligen paraplyn som allmän egendom. I synnerhet de genomskinliga plastparaplyna.
Då vi gick på lunch lämnade jag mitt stulna paraply i paraplystället utanför dörren. Men det var ett misstag. För efter en supergod lunch var mitt stulna paraply stulet.

So lesson learned. Vill man behålla sitt paraply ska man hålla i det lika kärt som livet.

En annan sak som förvånade mig efter att ha kommit till Japan, som jag visserligen läst om men inte kunde tro förrän jag sett med egna ögon, är att folk lämnar sina saker framme, helt öppet.

Nu pratar vi inte böcker, pennor eller småprylar.
Folk lämnar plånböcker, datorer och telefoner framme i kafeterian och kan gå iväg utan att behöva oroa sig att det ska bli stulet.

För mig är det helt otroligt att man ens kan göra så. Det existerar inte i min värld.
Men här är det helt naturligt.
Japanerna är ett så ärligt och uppriktigt folkslag. Häromdagen då jag var i affären råkade jag tappa en 1 yen slant, vilket är värt i princip ingenting. Men genast var det en japansk dude som plockade upp den åt mig. Han kunde lika gärna ha fått den som tack...

En liknande händelse var, när jag i söndags var påväg hemmåt med morgontåget och jag upptäckte att jag hade 100 yen för lite. 100 ynka yen.
Och det fanns ingen automat som accepterade utländska kort någonstans i närheten så mitt enda val var att fråga om jag kunde få en 100 yen peng.
Jag tänkte om jag ser riktigt lidande ut vid biljettautomaten och dunkar lite på skärmen kanske någon fattar vinken men icke.

Så jag drar till med den allra artigaste japanskan jag bara kan och tar mod till mig och frågar en salaryman som stod och skramlade med sin lilla pengapåse. Men han hade ingen 100 yen. Jaja, det är klart. Inte kan man ju ge pengar åt en tiggande ynklig gaijin!
Så jag bad om ursäkt och fortsatte att stirra på skärmen med darrande underläpp ihop om att någon skulle hjälpa mig.
Men plötsligt dök samma salaryman upp igen och gav mig en 100 yen slant. Han hade bara gått för att växla pengar.
Jag bugade mig så djupt att jag nästan slog huvudet i mina egna knän.

Japan +1



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

祭りだー!!!

Ah, Matsushima!

Mein Campus