いらっしゃいませ ご主人様、お嬢様!

Jag vill fortsätta berätta om mina dagar från
Kobe men även vad som händer i dagsläget
och min kamp om att en vacker dag få återvända till Japan.


profile

2 - Jag kunde inte ens säga "hej då" på japanska
söndag 18 september 2011


Efter att ha sett mig mätt på Vampire Princess Miyu tog det dock en rätt lång tid innan jag kastade mig in i animescenen. Jag kunde säga ett par standardord på japanska såsom "god morgon" och "tack" och hade kollat upp lite fler ord men inte lagt de på minnet.

Sommaren 2006 var det åter dags att åka på FiSSc (Finlandssvenska Scouter) läger! Denhär gången med utländska scouter från bl.a Österrike, Grekland och yes box, Japan förstås.

Det visade sig vara en flickscout grupp från Osaka. Hur mycket jag än ville prata med dem så gick det upp för mig ganska snabbt att de få ord jag kunde verkligen inte räckte till för att kunna kommunicera med dem. Det enda jag kunde var att ge dem stora uppmuntrande leenden och vinka lite sådär småfånigt då jag såg dem.

En morgon var jag ute och gick runt på lägerområdet (nej! jag var inte alls på jakt efter att hitta deras tältplats....)
Då plötsligt kom en av de japanska flickorna gående mot mig. Jag samlade allt mod jag kunde frammana och hälsade "おはようございます!"








Tro mig när jag säger att hon blev så förvånad att hon ramlade av den plank-beklädda stigen vi gick på och stapplade runt lite i lingonriset innan hon kunde få fram ett leende och ett おはようございます tillbaka.
Men för mig var det en personlig seger!

Den nästsista lägerdagen bjöd de internationella scouterna på program. En grupp japanskor var klädda i somriga yukata och bjöd på japansk mat (jag minns ännu den frustration jag kände över att jag inte ens kunde säga "vad gott" på japanska, vilket i princip är det mest använda ordet nånsin...)

En annan grupp erbjöd sig att skriva folks namn i kanji. Det blev otroligt populärt.
Det visade sig att flickan jag hälsat på tidigare var en av de som skrev kanji och jag bad henne att skriva tecknen för Japan.

Det pappret står fortfarande inramat på mitt skrivbord och kommer alltid vara en påminnelse om mitt första möte med japaner och är viktig inspirationskälla för mig.



16 år och nervös så knäna skakar.
Jag fick verkligen lägga band på mig för att inte flina som en idiot. Därav skakande kinder också.
Hela jag var som en töntig, överexalterad geléklump.






Etiketter: , , , ,




by Trixi @ 18:26